Gammal kärlek rostar aldrig.
Du som tog mig med storm, du som är den som alla andra alltid har, och alltid ska jämföras med. Du som bor på en pedestal i ett slott i mitt hjärta, du som ingen någonsin kommer kunna ta ifrån mig. Du som är en fantasi men ändå så verklig. Dig som jag känner så väl. Dig tänker jag på ikväll.
Dig som jag skrev så mycket om, andades för. Grät oändligt många, långa nätter, för att jag visste att du var utom räckhåll, för alltid, jag kommer aldrig att få dig. Jag drömmer fortfarande om dig, det gör fortfarande ont att se dig, fast jag är så lycklig för din skull. Du som var den första och den största, den enda som fanns.
Du som har tusen låtar som påminner mig om dig, hundra platser, tusen dofter. Jag kan ditt ansikte utantill, vartenda drag, varenda por, varje ärr, varje skiftning, varje skugga. För dig gav jag nästan mitt liv, det fysiska. Det psykiska var redan ditt.
Det var en så sjuk kärlek, så virvlande, stark, galen, inbjudande, kittlande, smärtande. Som en tornado som rusade fram genom min själ, dag och natt, i dröm och vaket tillstånd. Allt jag skrev var om dig, allt jag målade var om dig, alla ord som föll över mina läppar var om dig. Du är så långt borta nu, men jag saknar dig fortfarande. Önskar att jag kunde vara din vän, bara vän, för att på ngt sätt få användning för all kärlek och allt tålamod som jag haft gentemot dig. Hade stått ut med vad som helst för din skull då. Precis allt. Hade gått över lik utan att blinka. Försvarat dig med alla medel, jämt, hela tiden. Lagat mitt hjärta till middag, om det var det du ville.
10 år.
Det gjorde så mycket ondare än vad jag ens kan försöka minnas. Men jag ångrar ingenting. Skulle inte göra något ogjort, fast jag gjorde många illa på vägen, och du med.
För den kärleken jag kände gentemot dig, tror jag det är få förunnat att få uppleva. Men jag kände den, andades den, levde den. Det kommer jag aldrig uppleva igen. Och tur är väl det.