Att jag är en tänkare är det väl aldrig någon som betvivlat. Inte heller att jag ibland tänker så mycket att jag måste stänga av allt annat, för att jag gjort så mycket annat så att jag inte haft tid att tänka.

 

Var hos arbetsterapeuten idag. Hon gör en utredning av min förmåga som ingår i ADHD-utredningen. Hon frågade mig:

- "Hur har du det med att fatta beslut?"

Jag asgarvade. Och sa sedan:

- "Jag beslutar att inte besluta något alls tills jag tagit ett beslut."

Då asgarvade hon istället.

 

En annan förmåga jag har är att hitta det absolut mest omöjliga jag kan, och sen vilja ha det mer än någon annat. Vilja ha det så mycket att jag plågar mig själv. Att jag inte tänker på annat, och drömmer om det hela tiden. Vet inte om det är någon sorts utvecklingsfunktion. Jag är ju en sån som gillar att vara i utveckling och som inte tycker om att stå stilla för länge.

 

Jag undrar ofta om det kanske är så att jag gillar att ha ont, helt enkelt. Jag är uppvuxen i ett virrvarr av osäkerhet och strävan efter något annat, något mer. Jag finner trygghet i otryggheten. Visshet i ovissheten. Jag vet ju att jag inte vet. Det är säkert att känna så, för så har det alltid varit.

 

Men jag hoppas så innerligt att det finns något annat. Att jag kan vara vad människor kallar "hel". Jag är väl hel till största del nu med, men det är just det här.

 

Jag har gått i så många olika sorters terapi, kraschat och byggt upp relationer -och framförallt relationen till mig själv- så många gånger. Jag tycker att det borde vara nog nu. Att jag borde vuxit upp, tagit mig i kragjäveln och skärpt till mig.

 

Kanske har jag bara ingen jävla krage.

Igår på jobbet hade vi en liten kreativ verkstad. Den första bilden som följer hittade jag i förrådet, jag målade den 2010, alltså senaste "omgången" jag jobbade där. Med den andra tavlan, som jag alltså målade igår, satt jag i 2 timmar, pausade en stund, och satt igen i typ 45 minuter med den. Jag kunde koncentrera mig, blev inte rastlös, fick ingen "kliighet" inuti. Och det slog mig först efteråt att hade det varit så att jag skulle koncentrera mig på en bok så länge, hade jag klättrat på väggarna. Men när det kommer till att måla, eller att plinka på en gitarr eller ett piano, så kan jag sitta i timmar, utan att ha några problem att koncentrera mig.

 

 

Som ni kanske vet vid det här laget så har jag under en längre tid misstänkt att jag har ADHD. Jag har läst och läst och frågat mig runt bland tjejer som fått diagnos i vuxen ålder.  Till slut tog jag modet till mig och bokade en tid hos Järvapsykiatrin. (Jag bodde fortfarande i Kista då.) Träffade där en specialläkare som äntligen gav mig bekräftelse: många av de beteenden jag uppvisar och uppvisat under min uppväxt stämmer ypperligt in på symptomen på ADHD. Någonstans kändes det som att everything made sense.

 

Under den perioden var det en oerhörd befrielse. "Jag är inte dum i huvudet, jag har bara lite ADHD" for liksom runt i mitt huvud på daglig basis. Helt plötsligt förstod jag varför jag hade så svårt med att reglera mina känslor, mina impulser, behovet efter spänning, att alltid vara upp eller ned, och många andra saker.

 

Nu har det gått en tid, jag har reflekterat, flyttat, träffat en ny läkare och fått remiss till en annan läkare, träffat en psykolog. Det som slagit mig är att båda specialisterna som jag träffat ser det som så självklart att jag vill ha medicin i initieringsfasen. För mig är det tvärt om helt naturligt att prova precis allting annat innan jag ens överväger att äta medicin. På eget initiativ har jag fått tid till en arbetsterapeut för att lära mig att organisera, och blivit lovad att få komma till en KBT-terapeut för att lära mig att hantera känslor och impulser. Läkarna har inte ens frågat mig -"Vill du ha medicin, och i så fall vilken sort?" utan bara antagit att här ska centralstimulantia pumpas in i ytterligare en person. De har heller inte frågat sig själva vilka andra vårdsätt som skulle kunna prövas innan vi tar det steget.

 

Jag hade önskat att de vårdalternativ som först presenterats för mig vore:

¤ Provtagning och träff med dietist- se över kost och titta på vilka vitaminer, mineraler och fettsyror min kropp behöver för att fungera optimalt, och för att lägga upp en kost utan gluten, mjölkprotein, sojaprotein och socker, vilket mer och mer framkommer som effektivt på människor med ADHD och diagnoser inom autismspektrumet.

¤ Träning på recept- det finns hundratals studier gjorda som säger att människor mår bättre av att träna, och alla vet att människor med ADHD är rastlösa. Varför skulle inte träning på RUTIN vara det första steget till ett "normalt" liv?

¤ KBT - har visat sig mycket effektivt på människor med ADHD för strukturering av arbetsuppgifter, känsloreglering, impulskontroll osv.

¤ DBT- också för impullskontroll, acceptans, lära sig mjukhet och inte mata det där "inre monstret" genom att jämt "slåss mot livet".

¤ Medveten närvaro, Yoga och dylikt på recept.

¤ Arbetsterapeut för uppstrukturering av vardagsysslor såsom städning, matlagning, handling, att hålla en god ekonomi.

 

 

Detta är 6 punkter som bara JAG kommit på. Det finns ca en miljard olika alternativa behandlingssätt man kan prova innan man börjar med medicin. När jag pratade med den senaste läkaren om att jag inte ville ha medicin som ett första steg, sa hon:

-"Men du kan ju få Strattera istället, det är inte centralstimulerande!"

 

Nej men Strattera är en medicin som från början använts som ångestdämpande och som -trots att den är "snällare" än CS- även den har bieffekter och påverkar hjärnan på ett sätt som är helt onödigt OM DET INTE BEHÖVS.

 

 

En annan sak jag reflekterat över är varför inte en endaste av alla de människor jag mött genom mitt liv tänkt tanken att en ADHD-diagnos skulle kunna förklara mitt beteende. Jag har figurerat i socialtjänstens register sedan 6års-åldern, träffat kuratorer, psykologer, behandlingsterapeuter, 12-stegsterapeuter, psykiatriker, läkare, drogterapeuter, och fan och hans moster. Bott på behandlingshem i 14 månader, gått på öppenvård i nästan ett år, varit inlagd för avgiftning på Maria Ungdom.... Haft familjeterapeut och kontaktperson, bott i fosterfamilj. Det är helt överjävligt vilka insatser som lagts på mig- OCH INTE EN ENDA HAR FUNDERAT ÖVER ADHD?!!!

 

För att jag är tjej? Är det ingen som tar med i beräkningen att kvinnliga 80-talister (är visserligen en sen sådan, men..) är uppfostrade på ett HELT annat sätt än manliga sådana? Jag FICK inte vara rastlös och klättra på väggarna när jag var liten. Så jag slet ihjäl mig för att klara skolan, vara duktig, göra mamma och pappa stolta- och levde i ständig skräck pga panikångest mellan 10-13 års ålder istället. För att ALLT av den där ångesten/rastlösheten/känslan av att inte höra till riktades inåt istället.

 

Och vad är ens ADHD? Jag har otroligt mycket tankar om det men det får jag spara till ett annat inlägg, nu ska jag nämligen iväg till ett av mina 5 ( HEJ ADHD!) jobb...