Här sitter jag i min säng, två timmar och tolv minuter efter att jag gick och lade mig, och äter godis och funderar.

Funderar över, varför jag är så fantastiskt duktig på att låta mig själv komma i andra hand. Låta det bero, tillåta mig vara backup.  Destruktivitet? Dålig självkänsla? Kanske till viss del, men när jag var på topp i självkänsle-bergochdalbanan så valde jag ändå en man som jag kom i andra han för. Om inte kanske femte hand.

Kan man bara komma till en viss punkt när det gäller självkänsla? Man kommer dit, men inte längre. Kan inte bli bättre. Inte må bättre.

Å andra sidan, så visar jag inte att jag tillåter det. Är jag inte viktigare för dig än att det tar flera dagar för dig att ringa tillbaka, eller svara på ett mess, så är du inte intressant. Om du frångår det vi kommit överrens om och backar i sista stund, utan att ens meddela, tänker jag absolut inte lägga min energi på dig.  Om det passar dig att vara gullig och spela intresserad på mess, men inte ute på klubben, försvinner du illa kvickt ur mitt liv.

Men jag tänker fortfarande på dig. Önskar att du ska bevisa att jag förhastade mig angående dig. Önskar att du ansträngt dig lite mer.

Och det är det som stör mig. Varför bryr jag mig? När det är så UPPENBART att den här människan inte bryr sig om mig?

Badboy-syndrom? Elektrakomplex, daddyissues?

Det är ju inte bara jag som har det här problemet. Många tjejer låter sig på riktigt bli TRAMPADE på. Killar också! Det är obalans i vårt kärlekssystem och vi har lärt oss att kärlek ska göra ont, annars är det inte värt det?

För mig är kärlek att vilja ge obegränsat av sig själv, att alltid värna om den man älskars bästa, att förlåta, att vörda, värna! En flödande energi som jag gör mitt bästa för att omgärda mig med, låta den komma in i mig och ut från mig i lika delar. Och jag lyckas SÅ jävla bra- på alla fronter utom den där jävla kärleken.