Jag hörde en historia en gång, om att anledningen till att vi hela tiden söker efter en "själsfrände" är för att Ursjälen blev delad i två, som blev delade i flera. Och att det på den vägen finns två, eller flera, själar som är "tvillingar". Så man kan möta en, eller flera. För tidigt eller för sent, eller precis i tid. Jag vet bara att med vissa människor är det för mig som att jag vid första ögonkastet bara "hittat hem". Det har hänt vid de två förhållanden jag haft. Och nu har det hänt igen.

Med Danne fick jag tunnelseende när jag såg honom. Allan visste jag bara att jag skulle vara med honom, kosta vad det kosta ville. Och igår mötte jag igen en människa som blåste bort mig.

Hade sån hjärtklappning innan. Skakig i benen. Sneglade ängsligt mot dörren. När han kom in drogs min blick genast dit, jag kände att han kommit. Sen föll allting annat sig bara naturligt. Det är konstigt det där.

Oavsett var det här leder, så har jag i alla fall blivit påmind om hur det ska kännas när man träffar någon. Det är ingen ide för mig om jag inte känner det här från början. Känner jag det inte direkt kommer det inte komma heller.

Tack för det.