Jag har haft en lång period nu när jag varit ganska kall och hård. Det har gjort mig cynisk och negativ, på gränsen till bitter. Jag har valt att stänga av en del av mitt känsloregister och använda ilska för att distansera mig och för att slippa känna sorg över en situation. Det har också gjort att jag tappat många positiva känslor, och jag har jagat bekräftelse i stället för att stanna upp och känna vad jag känner. 

 

Jag har efter ADHD-utredningen haft kontakt med psykologen som gjorde den, för att reda upp vissa saker och sätta igång lite nya processer. Han gav mig i läxa att stanna kvar i mina känslor även om de är obehagliga. Fly inte, och täck inte över dem med ilska. 

 

Så jag grät. Som ett barn.

 

I måndags var jag och fotades för Syster Sols webshop. Vilken jävla kvinna hon är. Hon är precis som jag förväntat mig. Sprudlande av energi, glädje, acceptans och kärlek. Jag blev så otroligt inspirerad. Har sedan dess nästan bara lyssnat på hennes musik och bara tagit in, de värderingar som egentligen är mina. Som jag glömt bort. Om människan, jorden, kärleken.

 

Och någonstans där lossnade det. 

 

Känner mig grundad igen. Känns som jag varit uppe och flugit i enbart hjärnan på senaste tiden. Prestera, konsumera, studera, resignera. Jag behövde komma ner i hjärtat och i solar plexus igen. Ner i andningen. Till magkänslan. Och den här gången gjorde jag det genom sorg och ett möte med en inspirerande människa. 

 

Reggae-gunget passar mig bra just nu. 

 

Bless!