Att jag är en tänkare är det väl aldrig någon som betvivlat. Inte heller att jag ibland tänker så mycket att jag måste stänga av allt annat, för att jag gjort så mycket annat så att jag inte haft tid att tänka.

 

Var hos arbetsterapeuten idag. Hon gör en utredning av min förmåga som ingår i ADHD-utredningen. Hon frågade mig:

- "Hur har du det med att fatta beslut?"

Jag asgarvade. Och sa sedan:

- "Jag beslutar att inte besluta något alls tills jag tagit ett beslut."

Då asgarvade hon istället.

 

En annan förmåga jag har är att hitta det absolut mest omöjliga jag kan, och sen vilja ha det mer än någon annat. Vilja ha det så mycket att jag plågar mig själv. Att jag inte tänker på annat, och drömmer om det hela tiden. Vet inte om det är någon sorts utvecklingsfunktion. Jag är ju en sån som gillar att vara i utveckling och som inte tycker om att stå stilla för länge.

 

Jag undrar ofta om det kanske är så att jag gillar att ha ont, helt enkelt. Jag är uppvuxen i ett virrvarr av osäkerhet och strävan efter något annat, något mer. Jag finner trygghet i otryggheten. Visshet i ovissheten. Jag vet ju att jag inte vet. Det är säkert att känna så, för så har det alltid varit.

 

Men jag hoppas så innerligt att det finns något annat. Att jag kan vara vad människor kallar "hel". Jag är väl hel till största del nu med, men det är just det här.

 

Jag har gått i så många olika sorters terapi, kraschat och byggt upp relationer -och framförallt relationen till mig själv- så många gånger. Jag tycker att det borde vara nog nu. Att jag borde vuxit upp, tagit mig i kragjäveln och skärpt till mig.

 

Kanske har jag bara ingen jävla krage.